Att tycka, tänka, och säga vad man tycker!

...Och stå för vad man har sagt. Det är något som är viktigt att tänka på.

Häromdagen pratade jag med dottern. Jag skulle visa henne en blid på ett par raggsockar som jag gjorde för länge sedan. Ett par färgglada sådana. Så jag satt vid datorn och letade i min blogg.

Inte för att jag hittade raggisarna, men jag fastnade i min blogg från oktober-2013 - april-2014.
Oj, vad jag grät. Det var de värsta 25 veckorna i hela mitt liv.
Men så får jag varken tycka, tänka eller säga.
Att läsa om hur jag hade det då rörde verkligen runt ibland mina känslor.

Nu så cirkulerar det ett inlägg på Face Book om en tjej som också har Morbus Crohns-sjukdom, hon har blivit stomi opererad. Hon vill att vi ska sprida hennes inlägg, dela det, och ta del av hennes sjukdom. Men fasen, jag som hatade min stomi, hur ska jag kunna läsa, ta del av, och förstå hennes liv???????
Då jag firade min födelsedag i september, blev jag tillsagd att jag inte får berätta hur jag hatade min stomi. Jag har sagt till ganska så många om vad jag tyckte om stomin. Men får inte göra det.
Tom min syster har fått "skit" av vad jag har sagt, tyckt och tänkt.
Den som aldrig har haft skiten på magen, vet inte vad det innebär. Skiten ska inte vara på magen, den ska komma ur röven, på ren småländska.
De får aldrig mera sätta en stomi på mig, över min döda kropp.

Jag är så evigt tacksam för min familj, Stefan, tjejerna och svärsönerna, de har stöttat mig så otroligt mycket. Jag kan berätta för dem, gråta en skvätt om så skulle behövas.

Ärren efter 25 veckors katastrof försvinner aldrig!