onsdag 28 november 2012

Dagarna springer iväg fort!

I lördags var vi hos min svåger på kalas, han fyller 44 år i morgon.
Sen i söndags fyllde mamma 67 år, Grattis lilla mamma!
Så då var vi där på kalas.
På måndagen var jag på vårdcentralen, hos min läkare. Ska ju söka sjukersättning.
Därefter åkte jag, mina tjejer och mamma till Älmhult och IKEA. Tacka vet jag Kalmars IKEA. Jag kommer inte att åka till Älmhult igen.
Igår var jag hos min smärtläkare på lasarettet.
PHuuu.... Så idag har jag tagit det lugnt.Det gjorde jag visserligen igår också efter Växjöresan.
Det är inte så mycket jag tål, utan att jag blir helt slut, trött och huvudvärk.

Smärläkaren gick igenom alla mina mediciner, och ifrågasatte hur jag tar dem, och varför jag  tar dem. Jag blev nästan lite sur, men sen förstod jag innerbörden i hans frågande. Han frågade tex varför jag inte tar maxdosen av vissa läkemedel. Jag svarade att jag tar värkmedicinen så värken är hanterbar, när värken blir värre ökar jag på dosen, därefter för att åter minska. Varför jag gör det? Hum.. Men jag blir ju inte frisk av mina mediciner, de hjälper mig ju bara för stunder till att leva ett drägligare liv. Tar jag maxdoserna så vad ska jag ta till då värken blir odräglig?
Jag har ju inte valt mitt sjuka liv, vill ju vara frisk som många andra.
Men visst finns det vissa som är i samma sits som jag, som missbrukar läkemedel, och det vill jag absolut inte göra.

Idag har jag skickat iväg min ansökan på sjukersättning. Ska se hur lång tid det tar innan det kommer ett beslut. (eller besked).

lördag 24 november 2012

En sista hälsning!

I torsdags var begravningen av min svärfar.
 Det var över 100 personer i kyrkan, och 80 personer på minnes stunden.
 Jag tycker att det är fint att ha ett fotografi på kistan, och de andra höll med mig.
 Barnbarnens blomhjärtan. "Världens bästaste farfar o morfar" Han gillade smörbollar, blåsippor och liljekonvaljer, därför valde vi dessa blommor ifrån barnbarnen.

Farmor och farfar hade pratat om minneslunden. Farmor vill inte ha den pressen att hon måste fixa till graven, eller att lägga över graven på någon annan. Ett mycket bra resonemang.
Det skänktes otroligt mycket till barncancerfonden och hjärt o lungfonden, begravningsbyrån hade aldrig varit med om så mycket.
Nu efter begravning så är det att gå tillbaka till verkligheten. Det är mycket som ska ordnas upp, och mycket att ta tag i. Vi får hjälpas åt så gott vi kan.

onsdag 21 november 2012

Tomma dagar!

Det händer inte så mycket nu förtiden.
Igår var jag en sväng på Café Migori, det var trevligt.
Vi passar upp på farmor lite granna. 
Vi tog en sväng till Växjö, och dottern den yngre idag. Jag tyckte att farmor kunde behöva komma hemifrån idag, eftersom vi har farfars begravning i morgon. Ingen rolig dag alls.
Ska bli skönt när morgondagen är över.

måndag 19 november 2012

Det går snabbt!

Vi har en så underbar regering. (ni förstår min ironi)
De höjer egenavgiften på sjukvården, läkemedel och sjukresor.
Samtidigt så gör dom ingenting, eller möjligen försämra ännu mera för oss långtids sjuka.
Min inkomst har sjunkit. Har nu 65 % av min arbetsinkomst. Inte blir jag friskare för att de försämrar för mig, istället så kanske jag mår ännu sämre pga ekonomin.
Jag har inte jobbat på 10 år, och eftersom jag är utan anställning så följer jag inte löneutvecklingen.
På 20 dagar kom jag upp till frikort på sjukvården, och på 4 månader hade jag åter frikort på läkemedel. Jag är också på god väg till frikort på sjukresor.
Måtte det bli regerings skifte vid nästa val!

lördag 17 november 2012

Min paus!

Det finns så mycket som jag skulle kunna ha skrivit denna veckan, men jag har inte orkat. Kan inte beskriva hur hela veckans jobbigheter har varit, eller fel ordval, vet inte hur jag ska säga det. Tänkte att jag i dag skulle ta mig samman. Men det har jag inte orkat.
Ikväll är det första gången denna veckan som jag och mannen är ensamma. Inte för att jag misstyckt, för jag tycker att det har varit helt givet att vi skulle ta hand om farmor och ha svägerskan och hennes man här, med när min svägerska ville att farmor skulle till dom ikväll kände båda jag och min man att vi ville vara själva
Vi var bjudna till min svägerska med familj, farmor är där nu, men jag och mannen avböjde, ganska skönt att bara vara hemma själva efter en tuff vecka.
Jag misstycker inte alls att vi har haft fullt upp denna veckan, för jag tycker att det är givet att vi ställer upp för varandra.  Men jag behövde en paus. Och den fick jag idag.
Ikväll behöver inte vi tänka på farmor, vi behöver inte tänka på henne inattt.
Men visst tänker vi ändå på farmor,  men med stor ro!


torsdag 15 november 2012

I nöden prövas de rätta vännerna!

I nöden stödjer vi varandra, också.
Farmor har sovit två nätter hos oss, min svägerska har sovit en natt hos farmor, och i natt sov hon ensam.Det är helt givet att vi ställer upp för henne, hon och farfar har alltid ställt upp för oss, i tid och i otid.
Jag och mannen har öppnat en restaurang hos oss nu, och min svägerska är diskmaskin, eftersom vår är trasig, behöver ju inte laga den så länge vi har henne, hihi. Farmor uppskattar maten.
Det har kommit lite besök till henne, och även till mig.  Det uppskattar vi.
I tisdags var vi nere vid kyrkan och lyssnade på själsringningen. Var även inne i kyrkan en stund.
Vi har tillsammans gått igenom psalmer och solosångerna. Så när prästen kom igår så var dom redan bestämda.
 Vi har mailat en bild på farfar som ska vara på agendan. Och i tisdags då vi fick provse dödsannonsen upptäckte min man att telefonnummret inte stämde, så vi blev blev lite oroliga.
Därför börjar jag och svägerskan att ringa runt och kolla lite, bla lämna psalmer och sånger till agendan och kollade upp maten mm. Vi kände oss nöjda, trots att vi är lite förvirrade.
Min svägerska tog farmor till Tingsryd idag för att köpa kläder till begravningen.
Och jag har i trötthetens trötthet börjat mitt nya liv idag.
Jag har börjat praktik på ett cafe & loppis, för välgörande ändamål, barnhem i Kenia.

De 4 H:na i Sorg
Små råd till dig som möter och vill stödja någon i sorg:

• Håll tyst - säg inte att du förstår, för var och en som mist någon nära bär sin
egen sorg som ingen annan kan förstå fullt ut. Och säg framförallt inte att den
sörjande ska försöka glömma, det vore ju hemskt att göra. Det behövs inga
ord för att känna tröst - låna bara ut dina öron och lyssna!

• Häll i - den som sörjer glömmer så lätt bort att äta och dricka och blir ännu
svagare av det. Så bjud gärna på en liten bit mat och något att dricka.

• Håll om - om du visste så viktigt det är för en förtvivlad människa att känna
mänsklig värme!

• Håll ut - jag vet att den som sörjer är jobbig för omgivningen! Men försök att
hålla ut. Jag lovar att du på sikt kommer att få belöning för ditt tålamod!

skrivet av Marie-anne Thörnström

//Håll ut- stämmer inte riktigt för jag tycker inte alls att farmor är jobbig.


tisdag 13 november 2012

Dödsfall!

Livet kan snabbt ta en vändning.
Jag kommer nu knappt ihåg vad jag har gjort.
Hade en trevlig fredag iallafall, då min svägerska var här på ljusstöpning.
På lördaglunch hade vi alla ungdomar hemma på farsdagsmiddag, mycket trevligt. Där efter stod det "vinstöpning med ljus" med symötesgänget.
Det blev två sena kvällar, så jag tänkte att efter detta skulle jag vila ut, men ack vad jag bedrog mig.
I söndagsmorgon 03,45 ringer farmor, helt förtvivlad och säger att vi måste komma, att det hänt något med farfar. Jag och mannen rusar in till dom, vi bor närmsta grannar.
Stefan börjar med upplivningsförsök, och jag ringer SOS. Han jobbar på och jag pratar i telefonen tills räddningstjänsten kommer, tack jan-Åke, Patrik och Peter. Dom fortsätter tills ambulansen kommer, Tack även till ambulanspersonalen. Tyvärr så gick det inte att göra något.
Farfar var ju redan död då vi kom in.
Det kom även en underbar läkare till oss, Christina, som också var underbar.
Det var bara för mig att ringa Stefans syster och mina ungdomar och berätta det tragiska.
Med en chockad farmor försökte vi ta hand om varandra så gått det gick. Vi blev ju tragiskt samlade allihopa.
Farmor minns ingenting, hon minns inte att hon ringde efter oss, att hon släppte in oss. Har inget minne av att räddningstjänsten, ambulansen eller att läkaren varit hos oss.
Jag och svägerskan plockade fram kläder så begravingsbyrån fick klä farfar i hans egna kläder, han var så fin.
Det var först efter lunch som chocken lagt sig och vi blev sansade igen.
Vi har inte velat att farmor skulle sova själv, så hon har nu sovit här hos oss.
Igår var vi hos begravningsbyrån och planerade. Det kom även lite besök. Vi har tagit emot folket inne hos oss, eftersom farmor mest har varit här.
Idag ska vi ner till kyrkan och lyssna på själ-ringningen.

onsdag 7 november 2012

Finns jag?

Det är mycket som snurrar runt i huvudet.
Finns jag? Klart att jag finns i verkligheten, men inte i systemet.
Så fint att hålla statistiken nere!
Inte är jag sjukskriven, det är över ett år sedan F-K drog in min sjukskrivning, trots att läkaren ansåg att jag är sjuk.
Har i ett år varit inskriven på A-F, på ett aktivitetsprogram, så inte är jag arbetslös heller.
Så bra för statistiken, jag drar inte ner den.
A-F anser att jag är för sjuk för att vara arbetssökande. Känner att jag har dom på min sida.
Nu ska A-F hitta någon form av praktik till mig. Dom tycker att jag behöver komma hemifrån och träffa lite folk. Just för den sociala biten.
Och dom ska väl redovisa lite för F-K vad som har hänt med mig.
Efter min lilla seger så har jag tänkt. Ja, tänker gör jag ju alltid. Så nu får väl tiden utvisa om vad som kommer att hända med mig och mitt liv, mitt liv som jag avskyr.
Vilken tur att jag har mina älskade, som hjälper mig att hittar ljusglimtarna.

Har idag varit på A-F och träffat min handläggare och arbets terapeuten, sjukgymnasten var sjuk.
Mötet gick bra, men jag var jättenervös innan. Dessa personer trivs jag med, har förtroende för. 
Vissa dagar känns bättre än andra!

måndag 5 november 2012

Segern till mig!

YES! En seger för mig.
Fick brev ifrån förvaltningsrätten i Växjö idag. De bifaller min överklagan på försäkringskassans beslut att inte bevilja mig särskilt högriskskydd. 
Jag har särskilt högriskskydd, dvs slippa karensdag under tiden 120215-130214.
Inte för att jag är i ibehov av det, eftersom jag har aktivitetsersättning, men det visste jag ju inte då jag ansökte. Och alla avslag från försäkringskassan överklagar jag.
Jag håller försäkringskassan, förvaltingsrätten och kammarrätten sysselsatta. 
Plus att jag mailar till våra politiker, de ska minsann veta hur illa vi blir behandlade!

lördag 3 november 2012

Ett steg fram, men tre steg bak.....

F-N Vad jag bara blir sååååå trött och less på mycket.
Jag har mina trista problem, men jag letar alltid efter ljusglimtar.
Brukar oftast hitta någon, men idag känns det inte alls så.. 
Vi har haft våra vänner här ikväll, ätit och druckit gott. Mycket trevligt.
Allt började redan i em, jag stod i duschen, fasen, då varmvattnett rann på nacken så tilltog yrslen. och jag som inte gjort något idag...
Att jag inte kan ligga hur som helst vet jag , men att yrslen ska komma så när vattnet rinner på nacken.
Jag bara hatar detta liv.
Vill inte beklaga mig eller gnälla, men mycket är jobbigt.
Vi har haft våra bästa vänner hos oss, mycket trevligt att träffa dem, tyvärr så blir det inte så ofta. men så roligt att träffas.
Jag avskyr att prata sjukdomar, vill inte vara den som gnäller, som ni vet.
Så nu åker skiten i lådan och jag trillar i snarkelådan.

Puss o kram, natti!

Underbart!

I torsdags var det en pärs för mig.
Det tar nästan 2 timmar att köra till Jönköping, jobbigt att sitta i bilen, ligga obekvämt på britsen under bränningen, sen mitt bedövade ben, och hemresan på de.
Vi hann lagom hem tills mannen skulle köra på taklagsfest. Som tur var så blev han inte sen, han var hemma innan klockan 21.
Jag vågade/ville inte gå upp och lägga mig förrän han kom hem. Elsa går inte i trappan, och jag hade svårt att gå, så jag inväntade honom.
På detta vis så blev jag supertrött igår, sov över två timmar på eftermiddagen.
Samtidigt som bedövningen släppte i torsdags kväll så kom värken efter bränningen.
Igår var benet helt normalt igen. Och jag hade inte alls så ont efter bränningen igår som jag hade sist.

Men vilken härlig känsla jag har i ländryggen. Detta går inte med ord att beskriva.
Att nästa vara smärtfri. Att kunna nysa, hosta och skratta utan att kissa ner mig.
Helt smärtfri kommer jag aldrig att bli, men att kunna gå utan att det värker.
Hoppas nu bara att det tar låååång tid innan nerverna hittar tillbaka till varandra igen.
Nervrotsblockarden är inte bestående, varaktig i ca 1 år, +, - . Därefter kan man få göra om detta. 

Idag är det en slappedag, gårdagen i repris. Småplockar lite.
Ikväll ska vi ha gäster, och latmat, raclett blir det.

torsdag 1 november 2012

Ryhovs sjukhus i Jönköping.

Idag var det åter dags. Min man tog fritt från jobbet för att köra mig.
Jag skulle göra en nervrotsblockard av vänstra sidan av ländryggen.
Det gick ju bra. Men när jag skulle resa mig, fast jag tog det mycket försiktigt eftersom jag hade huvudvärk, yrsel och synrubbningar redan då jag vaknade idag, så trillade jag så lugnt och stilla pladask på golvet, vänsterbenet bara vek sig. Sköterskan blev skitpaff, hon hade aldrig varit med om att någon bara trillar omkull så.
Jaha, det blev att ta mig upp på en brits, hon meddelar läkaren. Därefter hamnade jag på uppvaket. Där jag låg i över tre timmar.
De var oroliga att det tagit kisseriet också. Men det hade det inte. De var två personer då jag skulle på toa´n. Körde fram sängen till dörren, och tog toastolen på hjul och rullade in mig.
Jag blev bedövad från midjan och ner i hela benet. Eftersom halva bäckenet var bedövat kunde jag inte heller stå på högerbenet.
Då jag satt och lättade lite på högra skinkan tappade jag balansen. Jag låg på britsen och testade olika grejer. Fy vilken obehaglig känsla, det går inte att beskriva.
Då jag testade att stå och gå med två levande stöd, och det gick... humm... okej jag klarade det, ringde jag efter mannen som kom med en rullstol och hämtade mig.
Väl hemma så hade bedövningen släppt ännu mera, Jag blev inledd, men sen har jag gått själv här inne i huset. Visst jag håller mig i väggar och möbler, är fortfarande lealös i benet. Bedövningen släpper är ju skönt, mindre skönt är att det börjar kännas efter blockarden.
Men vad gör väl det? Kan jag slippa lite av all värk i hela min underbara kropp så är jag glad!