Var rädda om varandra, och njut av det goda. Livet är för skört att bråka, och hitta på "skit".
Jag har nu haft en hel del för mycket att dona med, men jag/vi ville bli färdiga i det andra huset, vi ville tömma det, och städa ur det ordentligt. Men ändå så är jag inte färdig ännu.
I måndags var jag först på stickcafet, sen på målarkursen. Vilket resulterade med att jag var helt slut på kvällen. Jag gick inte ens in i huset.
Orkade knappast att hålla mig vaken över huvud taget, men tänkte att 18,00 nyheterna och smålandsnytt 18,30 skulle jag titta på, sen trillade jag i snarkelådan.
Jag somnade ovaggad.
Tänk, att ibland finns det en mening. Det var nog meningen att jag skulle sova en stund på kvällen.
Vid 24-tiden ringer min svägerska, ett samtal som jag inte alls ville ha.
Hon var på Sjukhuset i Jönköping med min bror. Clifton hade fått en hjärnblödning, han är "bara" 53 år. Då han var på väg att lägga sig i måndagskväll, hade han blivit dålig och bett Marina ringa 112.
Jag ringer vidare till Sara, mamma och pappa.
Efter en stund så ringer Marina tillbaka, hon berättar då att Clifton var på väg till Universitetssjukhuset i Linköping. Och att läkarna vill att även vi här nere ska komma upp.
Min älskade man sa redan första gången Marina ringde, att om vi skulle åka, så kunde han köra.
Sagt och gjort, Stefan körde, jag mamma, pappa och Sara åkte.
Marina och hennes syster och svåger hade kört efter ambulansen.
På vägen upp till Linköping hade Cliftons tillstånd stabiliserats, så himla skönt.
Han opererades på förmiddagen. Så fantastiskt duktiga läkarna är, de hade gått in i ljumsken, och med en kateter gått upp i hjärnan.
Då vi alla hade ätit lunch, varit inne hos Clifton, efter hans operation, så tyckte personalen att vi skulle åka hem för att äta och sova. De visste ju att Marina, Kerstin och Stefan varit med Clifton från Jönköping, och att vi andra hade kört ca 35 mil under natten.
Igår kväll hade de röntgat Clifton, och det var en normal lätt svullnad, därefter hade de väckt honom lite lätt, och då hade han sprattlat med händer och fötter, så underbart!
Allt har gått bra, nu är han vaken och de har tagit bort respiratorn. Tack Gode Gud!
MEN, var rädda om varandra, livet är för skört. Vi vet inte mycket om oss.