Vilken lycka!

I söndags då jag höll på lite ute i trädgården, tänkte jag att jag nog inte skulle ha min armring på mig. men sen tänkte jag väl inte mer på de.
Däremot så på måndagsmorgonen saknade jag mitt armband.
Tog jag av mig min armring, eller, vad har jag lagt min armring?
Det blev en stor hjärnverksamhet. tänka, fundera och leta...
Dottern och svärsonen letade också i tisdags då de var hemma.
Jag frågade mannen, men han hade inte sett det, jaja du har väl lagt det på något konstigt ställe fick jag till svar av honom.
Illa till mod, och ledsen, bad jag mannen iallafall att han skulle följa med mig ner och kolla bland riset som jag klippt ner, och som han kört iväg med.
Mannen trodde inte att mitt armband skulle vara bland riset, men okej vi går väl ner och kollar.

Jag skulle bara ta på mig en tröja, och då fick jag även på mig mitt armband. Vilken lycka.  Knäppet hade öppnat sig, hade väl fastnat i tröjärmen.
Mannen fick en bamsekram av mig. Jag fick denna armring av honom då jag fyllde 20 år.
Nu ligger det i tryggt förvar i smyckeskrinet.

En annan fundering som jag har är varför är det så svårt att prata om sjukdomar och de innersta tankar och känslor. Jag har för övrigt inga problem med att prata. Dag eller natt, vaken eller sovande.
Det tål att ta en funderare över varför det är så.