Idag har jag varit med dottern igen på cellgiftsdag. Vi kan börja nedräkningen lite sakta. Hon är nu mer än halvvägs!
Klockan ringde 4.45 idag, för att jag skulle hinna bli färdig, skulle ju hämta henne strax efter 7.00.
Efter att ha kört till Tingsryd in till Växjö, suttit hela dagen ( eller halva) på CLV, där efter tillbaka till Tingsryd och suttit där en stund, innan jag körde hem, så känns det rejält att jag lever.
Men det är bara att blunda och bita ihop. Att stötta dottern är ju givet, så då kan jag inte säga något.
Mina ungdomar betyder allt!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar