Våra husdjur är ju våra bebisar. Elsa och jag har varit ett fint team.
Visst, vi har varit många gånger hos veterinären. Elsa har haft sår på ögonen många gånger. En sparbössa med hål i kan man lugnt säga. Många resor till Växjö, Ljungby och de sista åren har vi varit i Väckelsång. Med facit i hand så skulle man ha kollat upp priserna hos de olika klinikerna, Husängen i Väckelsång är billiga, trevliga och så har vi inte så långt dit.
Nu den sista månaden har Elsa blivit sämre, nästan lite varje dag. Åt jätte dåligt, hälften av vad hon brukar, ändå så har hon gått upp i vikt, den stora tumören har vuxit mycket på kort tid, och hon har fått flera tumörer. Hon har varit ängslig, inte velat vara själv, stängde jag toalettdörren så spekade hon på dörren och skulle komma in. Hela hennes kroppshållning har ändrats, och hon fick lite jobbigt att bajsa, ibland så hängde inte bakbenen med henne. Hon har inte velat ligga jämte mig i fåtöljen eller i soffan, utan valt golvet. Det är mycket som jag har reagerat på. Men sen har hon varit pigg, kunna sprunget järnet bara runt, runt, runt ute i trädgården, även här inne i huset.
Jag älskar mitt lilla yrväder, Elsis-pälsis. Vill ju inte mista henne. Men ska jag tänka på henne, eller ska jag vara egoistisk och tänka på mig själv??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar