I torsdags var det en pärs för mig.
Det tar nästan 2 timmar att köra till Jönköping, jobbigt att sitta i bilen, ligga obekvämt på britsen under bränningen, sen mitt bedövade ben, och hemresan på de.
Vi hann lagom hem tills mannen skulle köra på taklagsfest. Som tur var så blev han inte sen, han var hemma innan klockan 21.
Jag vågade/ville inte gå upp och lägga mig förrän han kom hem. Elsa går inte i trappan, och jag hade svårt att gå, så jag inväntade honom.
På detta vis så blev jag supertrött igår, sov över två timmar på eftermiddagen.
Samtidigt som bedövningen släppte i torsdags kväll så kom värken efter bränningen.
Igår var benet helt normalt igen. Och jag hade inte alls så ont efter bränningen igår som jag hade sist.
Men vilken härlig känsla jag har i ländryggen. Detta går inte med ord att beskriva.
Att nästa vara smärtfri. Att kunna nysa, hosta och skratta utan att kissa ner mig.
Helt smärtfri kommer jag aldrig att bli, men att kunna gå utan att det värker.
Hoppas nu bara att det tar låååång tid innan nerverna hittar tillbaka till varandra igen.
Nervrotsblockarden är inte bestående, varaktig i ca 1 år, +, - . Därefter kan man få göra om detta.
Idag är det en slappedag, gårdagen i repris. Småplockar lite.
Ikväll ska vi ha gäster, och latmat, raclett blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar